Det civila beredskapssystemet

Sveriges civila beredskap handlar om förmågan att förebygga och hantera fredstida krissituationer, krigsfara och ytterst krig. Förmågan skapas i hela samhället, hos myndigheter, kommuner, regioner, företag och frivilliga. Alla som bor i Sverige har ansvar för beredskapen.

Förklaring av begrepp

Krisberedskap handlar om förmågan att förebygga, motstå och hantera krissituationer. Förmågan byggs upp genom bland annat att det skapas effektiva strukturer och samarbeten och genom utbildning och övning. Utgångspunkten är att hela samhället gemensamt och inom sina respektive områden tar ansvar för och utvecklar krisberedskapen. En viktig del är också att enskilda människor utifrån sina egna förutsättningar tar ansvar för sin säkerhet.

Civilt försvar handlar om hela samhällets motståndskraft vid krigsfara och krig. Arbetet syftar till att skydda civilbefolkningen och att exempelvis sjukvård och transporter fungerar vid krigsfara och krig. Vid krigsfara och krig ska det civila försvaret också kunna stödja Försvarsmakten. Det är verksamhet som statliga myndigheter, kommuner och regioner, näringsliv, frivilligorganisationer, arbetsmarknadens parter, trossamfund, enskilda individer, förenings- och kulturliv och andra gör för att förbereda Sverige för krig.

Totalförsvar är verksamhet som behövs för att förbereda Sverige för krig. Under högsta beredskap är totalförsvar all verksamhet som då ska bedrivas. Totalförsvaret består av det militära försvaret och det civila försvaret.

Målen för den svenska krisberedskapen
Målet för det civila försvaret
Det övergripande målet för totalförsvaret

Ansvar och roller

• Civilt försvar och krisberedskap regleras i lagar och förordningar.
  
  

• Fördelningen av ansvar och roller bygger även på grundläggande principer.

• Ansvarsprincipen – att den som har ansvar för en verksamhet i normala situationer också har motsvarande ansvar vid störningar i samhället. Aktörer har ett ansvar att agera även i osäkra lägen. Den utökade ansvarsprincipen innebär att aktörerna ska stödja och samverka med varandra.

• Närhetsprincipen – att samhällsstörningar ska hanteras där de inträffar och av de som är närmast berörda och ansvariga.

• Likhetsprincipen – att aktörer inte ska göra större förändringar i organisationen än vad situationen kräver. Verksamheten under samhällsstörningar ska fungera som vid normala förhållanden, så långt det är möjligt.

När en samhällsstörning inträffar ska de som berörs av händelsen bidra till hanteringen utifrån sitt ansvarsområde. Detta förväntas även av företag och privatpersoner. Det är grunden för den civila beredskapen.

• Vissa myndigheter är beredskapsmyndigheter och har mer ansvar än andra. Alla myndigheter har dock ett ansvar att minska sårbarheter och värna samhällets grundläggande skyddsvärden utifrån sitt verksamhetsansvar.

• Vissa myndigheter har ett särskilt ansvar för att inriktning och samordning uppnås inom ett geografiskt område och vissa ansvarar för att hålla samman och stödja arbetet sektorsvis.

  • Lokal nivå (kommuner),

  • Regional nivå (länsstyrelser),

  • Högre regional nivå (länsstyrelser är indelade i sex civilområden där en länsstyrelse har ett utökat ansvar för civilt försvar och för samordning med det militära försvaret),

  • Nationell nivå (regeringen, där myndigheter stödjer regeringen i hanteringen).

• Myndigheten för civilt försvar har en särskild roll att både hålla samman arbetet mellan olika sektorer och stödja regeringen när det inträffar kriser och andra allvarliga händelser.

• En gemensam syn på hur ledningen inom civilt försvar på nationell nivå ska utövas har tagits fram inom det civila beredskapsrådet.